OK

Levnadsvanebloggen

 



150205 Han sitter mitt i morgonrusningen

Han sitter mitt i morgonrusningen, till synes sovandes. Tack och lov, inte på en väg som trafikeras av bilar och bussar, men gott och väl i en strid ström av människor, på väg till och från tunnelbanan. En kvinna framför mig lägger en hand på hans axel och undrar hur det är. Han mumlar att han jobbat natt och rör sig väldigt långsamt. Jag är helt säker på att han nog har jobbat natt, men att det knappast inte var lönearbete utan att hans hårda arbete handlat om att jaga pengar till sin överlevnad, åtminstone för stunden. Jag tror att han har en relation som överskuggar allt och heter heroin. Det är en krävande kärlek, han leker med döden och är upptagen dygnet runt, 24-7, med att få det att "gå runt”. Jag blev nu lite inträngd mellan honom och väggen, mitt i trappen och kanske tvekade doktorn i mig lite också. Kan jag göra något?
 
 Jag inser snabbt att han är dödssjuk, men inget som en förbipasserande psykiatriker kan ändra på. Kvinnan med ett stort hjärta ger honom hans pass och en chokladkaka som han tappar ur jackfickan, när han fumligt makar på sig. Jag blir både berörd och förundrad över att han försöker upprätthålla en fasad och vill få en främling att tro att han råkat somna i trappan, utmattad av nattjobb. Jag lägger också en hand på hans axel, liksom i förbifarten, när jag nu kan passera, säger att han har ett val och att han är värd det. Vet inte varför det ramlar ur min mun? Efter missbruket av uttrycket i reklamsammanhang kan det låta som ett hån.  Han vaknar till liv och undrar vad jag menar. Den andra kvinnan fyller i; narkotika, du kan låta bli. Nu är han på fötter och förbannad, med all rätt. Jag har ingen rätt att definiera honom och ingen vill ha ett råd utan att be om det. Det vet jag så väl, vad det än handlar om så vill vi inte ha andras råd, bara så där och de gör för den delen ingen nytta.

Det har varit en del av mitt dagliga värv under några år att prata om levnadsvanor och allra mest om hur och när man ger råd och stöd. Inte för inte finns uttrycket: ett råd i rättan tid. Så jag borde veta bättre. Men det skär så förbannat i hjärtat att se missbrukare som kastar bort sina liv, så jag kan inte hålla tyst.  En grabb, någons son, någons bror, någons kompis. Jag stillar mina spegelneuron, unnar mig en latte och kliver vidare i min dag.
Dagen innan har jag varit på en föreläsnings dag om sömn och stress och nu är jag på väg till “Levnadsvanedagen” den fjärde i ordningen och denna gång med temat “24-7”.
Stress med andra ord!
 
Jag är själv duktigt stressad, ska för första gången vara pausgympafröken en hel dag och har en riktigt ond nacke som lägger ett grått och tungt raster över tillvaron. Men det går över förväntan att vara gympafröken ändå. Jag får fin respons, får höra att det är bra och enkelt och går lätt att följa med. Blir varm i hjärtat, mina premiärnerver lugnar sig och komplimangen: Visst är väl du sjukgymnast? kryddar lite extra.

Vi är många på plats som har jobbat ihop i levnadsvaneprojektet som nyligen avslutades och vi saknar redan varann och vårt gemensamma arbete. Det är det som gäller för projekt, inget konstigt med det, men lite sorgsen kan man ju bli ändå.

Dagen fylls på med klokskap om stress och sömn och lite annat och jag har en del nytt med mig från dagen innan. Hur är det då med 24-7-livet? Nog blir vi påverkade, sömnen kan ta stryk och att arbeta flexibelt är troligtvis inte bara av godo. Eller av ondo för den delen heller. Jag älskar min röriga tillvaro oftast och mår bra i att knappt ha någon gräns mellan arbete och fritid, men visst balanserar jag på en skör tråd ibland. Särskilt när en förkylning eller en ond nacke gör att träning får stryka på foten. Jag är helt vetenskaplig på det lilla viset, all forskning visar att fysisk aktivitet är bra mot allt, skyddar mot stress, ger bättre sömn, ger ett längre liv hos de som sover för mycket, vilket i sig är en riskfaktor. För mycket och för lite är ju inte, som bekant bra, utan lagom är bäst.

Jag vet hur jag ska sköta mig på bästa sätt och lyckas rätt bra och mår oftast bra. Som nog de flesta av oss samlade nog gör, även om högpresterande duktiga flickor och pojkar utgör en riskgrupp för utmattningssyndrom. Mer om det en annan gång!

Grabben i trappen spelar i en helt annan division. Min stress är ljusår ifrån hans och hans slit. Han har varken morgon eller kväll, vardag eller helg, oxveckor eller högtider. Bara intervaller på några timmar som följer drogens peak och utsöndring i hans kropp. Jag hoppas att han kan göra ett annat val snart och att mina påflugna ord och den andra kvinnans omsorg ändå lite, pyttelitet, kunde kännas som just det, omsorg!


141003 Goda levnadsvanor i psykiatrin - verklighet i Värmland! 

Så kaxigt valde jag att kalla den föreläsning på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg, som jag med kort varsel blev ombedd att hålla.

Det var Region Värmland som fick en lucka i programmet och vi från psykiatrin i LIV var "grannar" på Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg och simsalabim uppstod ett samarbete. Vi från projektet Bättre levnadsvanor var i vår tur en del i ett samarbete, där 6 organisationer delar på en monter under rubriken: Psykisk hälsa genom livet.

Jag har haft förmånen att vara en del av det under några år och tog nu "med mig" psykiatrin och vårt projekt, förstås med ledningens godkännande. Vi var fem personer, alla aktiva i Bättre levnadsvanor, jag som projektledare och de andra som levnandsvaneombud på Öppenvården i Karlstad, som tillbringade fyra dagar i olika portioner i Göteborg.

Mässan är ju ett riktigt stort event och antalet besökare touchade 100.000. För en bokälskare är det ett riktigt eldorado förstås. Nu var vi som jobbade tillsammans i montern, måhända lite udda fåglar i sammanhanget. Vi sålde eller promotade inte böcker utan en härligt brokig uppsjö av olika projekt och engagemang som alla strävar mot en bättre psykisk hälsa för många. Förutom vi själva, så var det Västerbottens läns landsting, två projekt som har sin bas i SKL, temagruppen Psykisk hälsa från HFS, SPF. Snurrig kan man blir av mindre, alla dessa förkortningar...

Tillsammans hade vi mycket att bjuda på och många kom till montern för att fråga, för att berätta eller förstås för att ta sig en liten godis, penna och sist men inte minst tävla om de fina bokpriser vi lottade ut. Så egentligen var jag inte där som projektledare för vårt levnadsvaneprojekt, men för ett annat som direkt har sprungit ur det - Bättre Levnadsvanor i psykiatrin i Värmland.

Är det nu verklighet med goda levnadsvanor i psykiatrin i Värmland? Har det märkts ännu att många medarbetare i psykiatrin förkovrats sig kring mat, motion, rökstopp och råd om att inte dricka så mycket alkohol? Vi vet inte ännu, men snart ska vi börja mäta och kika i journaler om råden om levnadsbanor ökat! Om antal recept på fysisk aktivitet ökat. Men allra först ska vi fortsätta att utbilda, nätverka och slå många goda slag för bättre levnadsvanor som en del av en psykisk hälsa genom livet. Allas rätt! Med eller utan projekt!


140914 Goda levnadsvanor i Harlem!
  

Jag besöker goda vänner i USA och har nu efter några dagar hamnat rätt i ljus och mörker. Vaknar inte runt klockan fyra på morgonen och på menyn står inte längre tre frukostar, tack och lov. Jag läste på om jet-lag och intensiv hunger fanns med på den digra listan över symptom, så jag kände mig lite lugnare.

Jag, som är som Skalman i Bamse och behöver äta, sova (och röra på mig) i lagoma portioner varje dag,  rycktes helt ur min rytm när vi reste i kapp dygnet. Jag får väl säga semi-Skalman förresten, han  har dessutom en cool avslappnad relation till stress och tycker att skynda är ett fult ord och där slår han mig med sköldpaddslängder.

Vi har nästan fått se sommarn tyna bort, från värme och hög luftfuktighet och bad i poolen, till några soliga dagar med lagom temperatur och inte så fuktigt till hälsodagens väder: en regnig höstdag. Dålig timing för Harlems invånare som just då bjöds på Harlem Healthy Soul Festival, ett årligt arrangemang som vill sprida kunskap och inspiration om hälsosamma levnadsvanor till sina invånare. Man kan testa sitt blodtryck, göra en hälsoscreening, få fräsch och supernyttig mat, lyssna till mycket musik och se dansuppträdanden, som det kan vara på mässor av det här slaget. 

Det ovanliga i bilden, för mig som svensk, är att det finns försäkringsbolag på plats som vill sälja sjukförsäkringar. New York har demokratiskt styre och har tagit emot pengar från federalt håll (motsvarar ungefär statliga medel för oss i Sverige) som erbjöds efter att Obamas förslag ( Obama care) gick igenom representanthuset med ett nödrop. Pelle, vår kompis och värd kan allt om det mesta, briefar mig.

Så här förstod jag att det är: det finns en grupp med invånare som helt ramlat mellan stolarna i det sjukvårdssystem man har här, som ju bygger på att var och en måste ha en sjukförsäkring. De är de med låga inkomster som inte ha råd med försäkring, men som inte heller är tillräckligt fattiga för att få gratis sjukvård. De hamnar i hålet i "donouten" säger man. Vi svenskar är vana vid offentlig sjukvård och här är det ju något heeelt annat.

Delstaterna kan välja att ta emot de här pengarna eller inte och de stater som är republikanskt styrda väljer att inte göra det. Men här i New York har man tagit emot den ekonomiska hjälp som inneburit att många fler får ett bättre försäkringsskydd, så förhoppningsvis ger det fler bättre hälsa. Systemet är annorlunda således, men så icke våra kroppar och inte heller sjukdomspanoramat, även om fler är mycket fattigare här och troligen sjukare från början.

Här som hos oss är våra levnadsvanor stora bovar. För lite fysisk aktivitet, ohälsosam mat, rökning och droger gör oss svenskar som amerikaner sjuka och stjäl friska levnadsår. Här som där. Hälsodagen som gick av stapeln alldeles nära våra vänners lägenhet, fick tyvärr hålla till godo med hällande regn. Å inte vet jag om det skulle ha ändrat något med den höstsol som väcker oss idag, på den svenska valdagen. Skulle fler ha vågat sig fram och shoppat lite goda råd, dansgympat till häftig soulmusik, testat sitt blodtryck? Jag hoppas det, men vet förstås inte.

Jag höll mig framme, fick mitt blodtryck mätt, småpratade med flera och blev uppbjuden på en scen för att gympa, när jag sett tillräckligt trånande ut ett tag. Men jag som både redan frälst och välbeställd räknas ju knappast. Det är svårt det här med goda levnadsvanor. Men skam den som ger sig!


140824 Ett (dans)steg i taget

Hon kommer fram till mig, där jag står och föreläser, ställer sig alldeles för nära och pratar högt och entonigt. Orden forsar ur henne och jag hinner förstå att hon har en släkt som låtit tala om sig i författarkretsar. Artigt ger jag henne ett åh, så trevligt, men ber henne vänta med pratet och istället lyssna. Det går sisådär, hon har svårt att sitta still och att inte fara ut i långa haranger som inte hör hemma i sammanhanget. Jag pratar ändå och de andra som kommit för att vara med på DansStegets första tillfälle, riktar sin uppmärksamhet till de få bilderna jag visar och det jag berättar istället.

Snart ska vi dansa och min korta inledning och hur fysisk aktivitet i allmänhet och dans i synnerhet och hälsa hör ihop uppskattas.  Nej, det är ju inte så att golf eller bergsklättring eller styrketräning inte är lika bra, nej så klart inte. Men jag och två dansvänners initiativ just där och då handlar om dans, både i teori och praktik. Efter en paus med frukt så kör vi igång med praktiken.

Nu ska vi dansa tillsammans. Det är nybörjarnivå förstås och två olika danser prövas på. Linedance och Zumba. För den helt oinvigde är den första en amerikansk koreograferad dans där man dansar på linjer, en och en och dans nummer två är en namnskyddad dans och träningsform som har sin bas i latinamerikansk musik och tradition. Ungefär i alla fall. Det blir så roligt. Det är ungefär tio personer som vågat sig till lokalen som vi fått låna av RSMH (en paraplyorganisation för brukarföreningar där psykisk ohälsa förenar) och vi har också annonserat via utskick till patienter och anhöriga.

En deltagare, en man, hade läst lite slarvigt och trodde att det var en föreläsning bara. Han stannar kvar ändå och säger sedan att det är första gången överhuvudtaget som han dansar. Jag blir lycklig. Kanske lyckligast. Idén är min och tanken är kort och gott att jag vill dela med mig att danslyckan som jag själv upplever. Dansen kan ge så himla mycket och vara en genväg till gemenskap och är verkligen social tillvaro, även om det ännu inte är pardans vi introducerar.  

På köpet är det motion och även om man inte steppar på i så högt tempo, så sitter man inte stilla. I höst kör vi igen och jag funderar på hur det kan bli en verksamhet. För mig känns det som en fin spin-off av levnadsvanearbetet riktat mot psykiatrin. Det finns många projekt och tillfällen och andra sammanhang där dans är en del i behandling vid psykisk ohälsa och detta lilla steg är ett i mängden.
 
I höst är det slutspurt för hela projektet och jag hoppas att det har lett och kommer att leda till många goda steg i rätt riktning! En milstolpe är värd att stanna till vid är kongressen med stort K! Jämlik vård för alla!
http://www.jamlikvard2014.se

Får jag lov?

 

140608 Jill bloggar: Supa skallen i bitar?

Idag 8 juni, delas ett inlägg på Facebook, många gånger om och det är verkligen värt att dela! Skribenten är en ung man som i går (läs en lördag vilken som helst) var ute och käkade och drack några öl med kompisar. På väg hem i Stockholms tunnelbana sitter han och väntar på tåget, när någon helt uppenbart dråsar ner på spåret. En annan ung man slår till berättaren lätt på axeln och ropar: Häng med! Vi måste lyfta upp honom!

Utan att kanske tänka så mycket, hjälps de två unga männen åt och får upp en mycket berusad, helt livlös, kanske 20-årig grabb på perrongen. Han är inte kontaktbar, men hans kompisar dyker upp och tar hand om honom. ”Räddarna”, som var totala främlingar för varandra ska åt samma håll en bit och delar nu en erfarenhet som kräver mycket mod, civilkurage och stor, stor medmänsklighet. Jag blir lika rörd som det flesta, gissar jag och delar också inlägget. Men skriver några rader om alkohol i ett vidare perspektiv, då jag just håller på att översiktligt läsa en bok om ämnet. Den heter Alkohol - en fråga för oss i vården och är skriven av Sven Wåhlin, en kollega som är en del i beroendesektionens levnadsvanearbete. Hoppas att ingen missat boken!

Jag fastnar här - att supa skallen i bitar/ berusningsdricka/ bingedrinking/ ta sig en bläcka, synonymerna är många. För två år sedan dog en ung grabb på en toalett hemma hos en kompis på fest. Kompisen är en nära vän till en av mina söner, så jag fick höra historien från ett nära håll. Grabben var jättefull och hängde över en toalettstol när de hittade honom. Antingen var det akut alkoholförgiftning eller så kräktes han och aspirerade. Hur det gick till gissar jag att hans familj har gått igenom i tankarna gång på gång…

Läser i Svens bok det jag ju vet, men får lite mer kött på benen. Drickandet bland unga ökar enligt WHO och män dricker mer än kvinnor. En global sammanfattande siffra är att kvinnor dricker en femtedel av vad männen gör. I vissa kulturer är det nästan bara män som dricker. Skadeverkningar som hänger ihop med drickandet är större hos männen, givetvis. Statistik som är föga tröstande varken för familjen som förlorade sin son dog på en toalett i en ”praktfylla” eller den anhöriga som förlorar någon till ”spriten” och går ner sig i ett träsk. 

Om de sjukdomsförebyggande riktlinjerna som handlar om riskbruk skulle nå dessa unga grabbar och för den delen tjejer som festar till och ”misslyckas” och får i sig alldeles för mycket, det vete katten. Här handlar det väl mer om folkhälsa än rådgivande samtal i sjukvården. Fast kanske kommer någon berusad patient som sys eller övervakas på kirurg- eller ortopedakuten och varför inte nyktrar till på psykakuten få en fråga som gör att de nästa gång tänker efter. En respektfull fråga mer som en invit till ett samtal utan paternalistiska och dömande inslag. Så är det förstås redan idag och kan det sjukdomsförebyggande förhållningssättet göra att det blir fler gånger kanske någon tänker efter, festar lite mindre och klarar sig från att ramla ner på spåret är alla våra insatser värda sin vikt i guld. Nu överlevde en 20-åring i natt, för att det finns ”hjältar” bland oss. Som jag skrev när jag delade inlägget: Cred som fan till Fredrik och Serhan!  Att dricka alkohol är en accepterad del av vår kultur, men likväl en ”vana” som kostar så otroligt mycket.  Våga fråga! Kanske räddar du liv!

Här är hela inlägget  från Facebook 140608:
Jag var med om det sjukaste ikväll!! Efter att ha ätit och tagit några öl med några vänner så var jag på väg hem med tunnelbanan från t-centralen. Jag sitter på en bänk och lyssnar på musik, när jag i ögonvrån ser något/någon ramla ner från perrongen.

Jag hinner bara lyfta blicken när personen bredvid mig (som jag inte känner) slår till mig på axeln och säger "kom igen"!! Jag tar rygg på honom och vi 2 springer instinktivt fram till platsen där personen ramlat ner. Killen som slog till mig hoppar (utan att tveka) dom ca 1,5 metrarna ner till spåret.

Väl där nere så tar han tag i personen, en 20 årig svensk kille som är extremt berusad, och lyfter honom mot mig som står kvar på perrongen. Jag får hjälp av några fler, som kommit fram, att lyfta upp honom till säkerhet. När vi fått upp killen som ramlat så lyfter vi upp personen som hoppat ner för att rädda honom.

Killen vi precis räddat är i princip okontaktbar, men hans kompis kommer fram och säger att han ska hjälpa honom hem och vi tvingar dom att sätta sig ner på en bänk en bit från spåren. Personen som precis räddat livet på en full 20 åring heter Serhan. Han har precis slutat passet på restaurangen Fridays och var på väg hem till sin flickavänn i bromma. Jag och Serhan har en puls på 180 och bara tittar på varandra..

Serhan och jag ska åt samma håll efteråt och sätter oss bredvid varandra på tunnelbanan. Han har smutsat ner både kläder och händer från att ha hoppat ner på spåret, men sitter ändå med ett stort leende. Jag tackar honom och berättar att det är sånna som honom som ger en hopp om samhället. Då berättar Sehran att han bott i sverige i 1 år och kommer ursprungligen från turkiet. Det första han tänkte på när han var nere på spåret var historien om killen som ramla ner på spåret och blev rånad. Serhan ville visa att alla invandrare inte var likadana.

Den medmänsklighet, omtänksamhet och civilkurage Serhan visade när han instinktivt flög ner på spåret är det finaste jag sett!!

Ni får jätte gärna dela, för Serhan förtjänar all jävla credd i världen!! — med Serhan Çetin.


140301 Jill bloggar: Rökstopp reducerar ångest och depression!

I nästa nummer av svensk Psykiatri, som kommer lagom till Svenska Psykiatrikongressen, http://www.svenskpsykiatri.se/spk2014.html finns en artikel av Barbro Holm Ivarsson med. Barbro är psykolog och en de mest kunniga i landet, när det gäller tobaksavvänjning och verkar ha ett särskilt hjärta för människor med psykisk ohälsa. Det finns mycket att lära sig och luta sig emot när man systematisk vill stötta patienter i psykiatrin att sluta röka. Ett första steg kan vara att se över våra egna värderingar och ”kunskaper”. Kan det vara så att vi tänker att ett rökstopp är en belastning för patienten? Att rökning i sig reducerar ångest som ett exempel?

Det är en vanlig uppfattning som säkert bottnar i en omtanke om patienten och kanske särskilt den svårt sjuke, som har en belastad tillvaro. Men det är en missriktad omsorg och forskning slår undan fötterna på oss. En alldeles nyligen publicerad systematisk översikt och metaanalys visar att rökstopp tvärtom minskar symptom hos den som har psykisk ohälsa och ger en gedigen vetenskaplig bas att stå på i diskussionen.

I en klassisk metaanalys sammanvägdes 26 longitudinella studier, där man undersökt rökstopp hos vuxna och deras psykiska mående. Baslinjen är innan rökstoppet och minst sex veckor efter. Med enkäter mättes depression, ångest och blandade tillstånd av depression och ångest samt stress, positiva affekter och psykologisk livskvalité.

Vid en snabb genomläsning så hittar jag inte information om vilka skattningsskalor man använt, kanske måste man gå till orginalartiklarna.

Det har jag inte hunnit, men så länge lutar jag mig mot sammanfattningen som låter oss veta: Rökstopp minskar depression, ångest, blandade tillstånd av depression och ångest, ökar livskvalitén och positiva affekter jämfört med de som inte lyckades sluta.

Du som vill veta mer, kom och lyssna på Barbro Holm Ivarsson nu på SPK. Hon är en av våra talare på Levnadsvanespåret, som har program både torsdag 13 mars och fredag 14 mars. För exakta tider besök kongressens hemsida: http://www.svenskpsykiatri.se/spk2014.html

Artikeln: Change in mental health after smoking cessation: Systemativ review and meta-analysis.  G Taylor et al (BMJ 13 feb 2014)



131212 Jill bloggar: Levnadsvaneblogg i advent

Så här i advent så passar de väl att knyta ihop säcken för oss i Levnadsvaneprojektet! Inte för gott, för vi har faktiskt ett helt år kvar, men vi kan packa de två första åren så här till jul. 

Jag vågar påstå att levnadsvanor nu verkligen finns på  häslso- och sjukvårdskartan! De flesta har en aning om vad vi pratar om och några vet mer än så och några vet absolut och har redan börjat med det allra viktigaste- att göra verkstad av att stötta våra patienter till att förbättra sina levnadsvanor.

Vad och hur har vi då gjort? Många olika saker förstås och på olika sätt med, eftersom vi är 13 anslutna sektioner som de flesta varit med från starten 2012. Jag vet att vi alla syns och hörs på möten och hemsidor och specialitetssammanhang och annat som är relevant.  Varje sektion verkar utifrån sina förutsättningar eller snarare sett från sin specialitets förutsättning. Och det var ju det som var meningen. Lite som att tala med bönder på bönders vis och med de lärde på latin.  Det är inte samma sak att var ortoped som det är att vara psykiatriker. Förstås inte.  Så det som riktar sig direkt till kollegorna i kliniken snickrar vi på, på varsitt håll. Men, det är ju så mycket som vi delar på och som vi gör tillsammans. Så missförstå mig rätt när jag säger att vi vänder oss till våra kollegor med det tilltal som behövs. Det är sant, men lika sant är att det är många faktorer som vi behöver och gör gemensam sak kring.

Samtalsmetodik, grundkunskapen, journalsystem, kvalitetsregister för att nämna något. Särskilt bra passar det att nämna 70-åringen Medicinska Riksstämman som gick av stapeln alldeles härförleden. Man kunde som besökare inte tvivla på att levnadsvanor, goda sådana är en stark strömning i svensk sjukvård, som kommit för att stanna. Levnadsvaneprojektet och Hälsotorget var centralt!

Vi från psykiatrin är jättestolta! Vi bidrog på flera och viktiga sätt! Med symposiet om ”Somatisk sjukdom vid psykiatrisk ohälsa” som vi var arrangör av. På det superviktigaste symposiet ” Levnadsvanor: Hur når vi dem som har störst behov?”, som projektet själv var värd för. Vi förde ut kunskap och rörelseglädje med temat: ”Dans för hälsan” och här måste Anna Dubergs forskning om dans för unga kvinnor med psykisk ohälsa, än en gång lyftas fram!

Det är så mycket som är värt att nämnas, men om jag blir för långrandig så slutar ni att läsa nu. Så jag rundar av med en liten avstickare som berörde mig djupt. Inte evidens eller vetenskap utan sektionen Konst& läkekonst som arrangerade på temat: Läkare- författare- patient. Om en för mig tidigare okänd läkare och författare vid namn Celine och om en för mig mycket välkänd författare vars sjukdom delvis var central i hans poesi; Hjalmar Gullberg.  Vill ni läsa mer om just det, titta in på min blogg! (www.sjalochkropp.se ) och inlägget http://www.sjalochkropp.se/2013/12/08/ogon-lappar-och-resa-till-nattens-ande/

Vi ses nästa år, med nya krafter inför sista året och ”slutspurten”!

Till dess Goda och Trevliga Helger på er!

Jill Taube




131106 Jill bloggar: Levnadsvanor ges hög prioritet

Häromdagen träffade jag regeringens psykiatrisamordnare Anders Printz. Syftet var att få tillfälle att informera om vad vi inom vår sektion gör i levnadsvaneprojektet. Självfallet är PRIO-samordnaren väl insatt i Socialstyrelsens riktlinjer om sjukdomsförebyggande metoder och att Svenska Psykiatriska Föreningen är en del i Levnadsvaneprojektet.  Jag fick berätta lite mer och vi resonerade om möjliga ”ytor” där PRIO-satsningen, som redan har fokus på de psykiatriska patienternas somatiska hälsa och projektet kan mötas. Glädjande nog pågår diskussion om att i två av kvalitetsregistren ta med parametrar som poängterar kroppen. Så bra och jag är säker på att det går att hitta mät- och uppföljningsbara värden att följa, som fungerar i den psykiatriska vården. Egentligen är det inte annorlunda här än i  den somatiska. Eller i den ”psykiatriska” kroppen jämfört med den ”somatiska”.  När det blir skarpt läge kan vi från SPF och särskilt från projektet vara med i diskussionen och kanske vara remissinstans, om än inte formellt.

Vidare fick jag skicka med en önskan om att PRIO i samtalen och överenskommelserna med landstingen lyfter fram att det bör finnas en kontakt eller flera i den psykiatriska verksamheten som har ett extra ansvar för just levnadsvanorna. Ett smart sätt att haka på är att utse en Levnadsvaneambassadör, som nu under pågående projekt får både kunskap, utbildningsmaterial och ett nätverk serverat. Socialstyrelsen poängterar att det här är nästan obligatoriskt. Det är vår huvudvärk i projektet att ordna det, men i flera landsting har vi jättesvårt att hitta de rätta personerna.  Kontakta undertecknad eller Yvonne Lowert om du/ni är intresserade. Vi har flera vita fläckar på kartan fortfarande.

Det var ett axplock av vad vi avhandlade. Det bästa var att det bara är en början av ett viktigt samarbete, oavsett var frågan om levnadsvanor kommer att husera efter 2014, då projektet upphör. För att det inte är en dagslända är jag övertygad om. I morse hörde jag en nyhet om en australiensisk studie slagit fast att depression är den vanligaste ”tjuven” av friska levnadsår. Tord Forsner, utredare på Socialstyrelsen skriver i sin rapport att depression kostar 20 år av en kvinnas liv och 17 år av en mans, vilket jag bloggat om nyligen.

Hur kommer man som specialistläkare i gång? Var ska vi börja? Att mäta, väga, räkna fram BMI och att mäta midjan är en mycket god början.  Det kan göras av någon annan i teamet, men att sätta de diagnoser som föreligger en ännu bättre fortsättning och vår uppgift. Även om de kan tyckas vara långt ifrån psykiatrins kärnuppdrag. Jag tänker på övervikt och fetma, tobaksbruk och det som är relevant i sammanhanget. Det finns KVÅ-koder för de åtgärder som riktlinjerna lyfter fram, t ex rådgivande samtal om fysisk aktivitet och kvalificerat rådgivande samtal om kost. Så nosa rätt på de koderna och säg till ledningen att det är smart att göra dem till vardag i vårddokumentationen. För patienternas skull i första hand förstås, men kanske också för att det är troligt att det hamnar både i register och vårdöverenskommelser. Gissar jag från min levnadsvanekammare!

Anders Printz lät mötet och frågan följa med till  PRIO-bloggen:
Bloggen i allmänhet: http://www.priobloggen.se
Det aktuella inlägget: http://www.priobloggen.se/kunskap-och-kompetens/levnadsvanor/

Så här rundar Anders Printz av sin blogg:
Somatisk hälsa är ett område där PRIO borde har mera insatser. Det tyckte Vårdanalys i sin utvärdering och jag delar den uppfattningen. Det är Prio inför 2014.

Det värmer en psykiatrikers hjärta!



131002 Jill bloggar:
Psykiatrin i Värmland satsar på ”Bättre Levnadsvanor”! Å sträck på sig Sällskapet!

Att ha inte vara psykiskt frisk kostar hälsa och förkortar livet! För kvinnor med så mycket som 20 år och för män med 17 år. Det här visar en färsk rapport från Socialstyrelsen; Nationell utvärdering 2013 – vård och insatser vid depression, ångest och schizofreni.
http://www.socialstyrelsen.se/publikationer 2013/2013-6-27


Det här var ingen nyhet i sig, för varken levnadsvaneprojektet i stort eller för oss från psykiatriska sektionen. Att psykisk hälsa stjäl både hälsa i stort och levnadsår, visste vi. Men att få se det svart på vitt och sammanfogat för gruppen ” Psykisk ohälsa” och inte bara individer med svår psykiatrisk sjukdom är en tankeväckare!

Jag ska erkänna att jag inte läst hela rapporten, den ligger i min hög så länge och jag slår och bläddrar i den.
 Jag är särskilt nyfiken på hur mycket jag fick bidra med av tankar och kunskap kring fysisk aktivitet, då Tord Forsner, som varit projektledare sökte upp mig för att få det området belyst. Hans uppgift var att spegla det som pågår och värdera hur det påverkar patienten.

Men än så länge är jag fullt nöjd med att få ytterligare argument för att människor med psykisk ohälsa (vet inte hur det definierats just här eller hur tidsaspekten ser ut), far illa och förkortar sina liv. Så att vi kan dra åt det andra hållet. Som vi gör i Levnadsvaneprojektet.


I psykiatrin i Värmland har man valt att satsa ordentligt på detta genom att implementera ”våra”  riktlinjer i projektet  ”Bättre levnadsvanor”.

Vi från psykiatriska sektionen sträcker lite på oss, då startskottet för projektet,  gick efter att vi varit där i maj och föreläst. Jag och kollegan Yvonne Lowert var på en Värmlandsturné i dagarna 3 och kanske vattnade de frön som redan var sådda. Som i sin tur petats ner av en intresserad person inom divisionen som bjöd in oss! Framkant. 



Vi fick sedan båda två frågan om vi kunde komma och ”konsulta” och vara en del i det som pigga och innovativa psykiatrichefen såg framför sig och det råkade passa mig bra. Så nu är jag en vecka i månaden på plats här och får förmånen ( jag smörar inte, det är verkligen så) att få samla ihop det jag gjort och gör kring ett salutogent perspektiv i psykiatrin, när det gäller levnadsvanor.

Det är görsvårt för mig att vara projektledare! Jag är en doer, som har kort stubin och dålig härbärgeringsförmåga och sätter igång mer än jag avslutar. Nu och i vår sektion får jag vara med från axet och kanske se limpan, i alla fall skriva receptet på hur vi ska baka det. Så jag ger järnet och missar alla danskurser hemma. Men det är det värt. Nästan i alla fall! Jag får fylla på med drop-in och helgkurser. För annars vete katten hur det går!

Vid tangentbordet; Jill Taube

Besök gärna vår flik både här och på Svenska Psykiatriska Föreningens hemsida: http://www.svenskpsykiatri.se/Levnadsvaneprojektet.html



130820 Jill bloggar: Sensommar, surströmming och stillasittande

Andras hälsa och den egna
Så himla fort tiden pinnar på! Sliten sanning jag vet, men hittar inget bättre uttryck just nu.
Läste om Levnadsvanebloggen från i juni och det känns som om jag skrev den alldeles nyss. Om gamla block och ny hälsa!
 Hoppas att vi i kåren har hälsan själva och har haft (och har) det ledigt och bra. Så att vi är taggade att möta hösten, kliniken och andra åtaganden med energi.  Fylla nya block med mer eller mindre begripliga anteckningar.
Att vi har det tillräckligt bra med våra egna levnadsvanor så att vi kan ”sälja in” dem till patienterna och till våra kollegor. Att vi i våra sektioner har kommit en bit på väg med det goda pratet om maten, alkoholen, rökningen och så motionen.  Banat stig för kollegorna och andra medarbetare i vårdverkligheten.
Jag själv har haft en jättefin sommar med sen semester och börjar nu igen, tredje veckan i augusti att arbeta på riktigt. Lite småfuskande blir det ju lätt när man jobbar i projekt. Jag och min kollega i projektet, Yvonne Lowert sågs en bit in i juli och sammanfattade halvåret som gått och blickade framåt mot resten av året och även 2014. Hög tid att slå ner tältpinnarna och fundera på vad det ska bli för verkstad nästa år, när projektet går in på sitt tredje och sista år.
 Vi är nöjda med det vi har gjort hittills. Mött många, samlat kontaktpersoner (vi i SPF kallar dem för våra ambassadörer) och vi har nätverkat, visat upp oss och samverkat.  Vi hoppas så klart att psykiatrin i hela landet ska ha levnadsvanor på ”agendan” i högre utsträckning än innan, när vi packar ihop. Att hälsan hos människor med psykiatrisk diagnos och psykisk ohälsa också ges möjlighet att få en bättre hälsa, som helhet.
 Vi har planer på att låta projektet leva vidare inom Svenska Psykiatriska Föreningen och ska förbereda det under hösten. 

Surströmming och beteendeförändring
 Men ännu kan jag inte släppa sommaren helt! Häromdagen, cyklade jag på väg till frisören, förbi en välrenommerad krog med anor mitt inne i Stockholm och kände en omisskännlig och inte så angenäm lukt. Surströmming? Mitt i Stockholm? Mitt i den underbara sensommardagen, mättad, sommartung.  Jo, min frisör sniffade också och vi kom överens om att det inte fanns någon annan möjlighet. Det var den karaktäristiska lukten från en burk Röda Ulven eller någon annan producent på området. En annan kund på salongen visste att berätta att en restaurang i närheten hade det på menyn. Jag cyklade snabbt förbi på hemvägen.
En föreläsare som jag hört några gånger använder surströmming som modell när hon pratar om beteendeförändring. Hur hon som inflyttad till Norrland fått ta skeden i vacker hand för att smälta in i en social degel där surströmmingsätande var ett viktigt inslag.  Eller kanske ta surisen i vacker klämma!  Hon tog lite i taget och allra först tog hon ett beslut. Hon skulle lära sig att tycka om den skämda fisken. Och hon lyckades.  Små smakportioner, som när vi lär de små barnen att äta fast föda. Och tycka om nya smaker och konsistenser.
Det som verkade heeelt omöjligt och kanske lite galet gick att ändra på. Färdigheter är inte begåvning utan resultat av träning. Jag har knyckt idén, men berättar också om mitt eget misslyckande att lära mig tycka om den skämda fisken. Ni hör ju vad jag tycker! Jag har prövat ganska många gånger. Men den förblir en ovälkommen gäst i min gom.
Men mitt incitament för att lära om har varit svalt. Min motivation har nästan saknats med andra ord. Jag , trots mina norrländska rötter, lägger försöken och sursillen på hyllan och har inte förlorat något.
Det måste finnas ett skäl, kanske till och med ett behov för att vi som individer eller organisationer ska ändra oss. Och det kära ni, är vår tuffa uppgift just nu.  Att få kollegorna därute att tycka att det här, vårt prat och material om levnadsvanor är något de saknat fram tills nu.  Sälja in oss, kort och gott. Och göra det bra!

Till sist och stillasittande
Sommaren är sen och den här söndagen lutar åt samma håll. Och jag har redan suttit stilla flera timmar och betydligt mer än jag gjort under sommaren. Städa mejlen och komma i kapp tar tid.
Så vad passar bättre att runda av med, än att påminna om att långvarigt stillasittande är en hälsofara i tiden och berätta att nu är boken här!
Länk till Studentlitteratur >> Köp den, läs den, sprid den!
Det är nu inte bara kroppen som far illa av att vara stilla för länge. Nej, vi blir sjukare även i vårt psyke. Försiktiga forskningsresultat visar på detta.  Mera kommer säkert! Inget annat är möjligt, vi hänger ihop till kropp och själ.
 Res på er och låt stå!



130620 Jill bloggar: Gammelblock och nyhälsa
Städar gamla block, skriver diverse rapporter och fastnar lite. Som när man städar hemma på vinden och blir kvar i kartonger och gamla minnen. Spridda anteckningar från möten, deltagarnas namn från egna föreläsningar, krumelurer i kanten (hålla sig vaken strategi) och lite av varje.

Under två dagar i april samlades en del av de läkare, sjuksköterskor, sjukgymnaster och arbetsterapeuter som jobbar med att ”göra verkstad” av riktlinjerna om levnadsvanor i våra egna led.  Arbetet sker på korsan och tvärsan. Landsting och regioner har huvudansvaret förstås. Professionerna har ett stort ”katalytiskt” ansvar. Om ni förstår. Jag vet inte om det är korrekt att använda ordet på det sättet, men jag gör det ändå. Det blir en neologism, ett nytt ord eller ett ord som används på ett lite nytt sätt. Och just det hittade jag i mitt block ifrån de trevliga och fruktsamma dagarna på Små Dalarö. Jag hade skrivit rubriken: Neologism och under 3 ord. I min specialitet kan begreppet beskriva en psykotisk människas ordval och det kan lämna oss andra utanför och göra henne eller honom ensam. Vi förstår inte. Men det är en annan historia. Men när vi väljer att spetsa till det eller sammanfoga ord som tidigare inte suttit ihop är det ju för att vi saknat just det ordet. Betydelsen, innehållet fanns men inte ordet. Det här stod i mitt block;

Hjärtnytta
Men så himla bra. Det som ger hjärtnytta ger ju livsnytta, tänker jag. Och även hjärnnytta, vill psykiatrikern i mig tillägga. Det som är bra för ditt hjärta är bra för hela dig. Har du bra kondition så har hjärnan det också bättre förspänt och bättre förutsättningar än om flåset är dåligt. Syresättning och näringsämnen. Simple as that.

Vårdkonsumtion
Stopp har nu! Det är väl ändå inte så nytt. Nje, jag backar, men ett sånt viktigt uttryck ändå. Så det får slinka med. Kan vi klä av det ett slag? Vad säger ordet? Konsumtion. Någon levererar. Någon köper eller får och använder upp. Tar det slut så ”köper” vi mer.  Ett passivt förhållande beskrivs. Om vi vill förändra hälso- och sjukvården så måste språket hänga med.  Jag har inget bra förslag men att uttrycka en ömsesidighet och ett delat ansvar menar jag skulle vara mycket bättre.

Mångsökare
Följer med från det passiva sätter att beskriva vården som i vårdkonsumtion. Människor som blir kvar i att vara patienter, men där vi sällan hittar en rejäl och åtgärdbar orsak. Kanske är ordet både precist och lite fint och ger en fingervisning. Att något sökes, men inte hittas! Sitter värken och smärtan och oförmågan inte alls i kroppen? I själen kanske? Jo, visst är det så. Här är ju inte sjukvården det enda och inte alltid det rätta stället att hitta lindring heller. Det psykiatriska nätet är både finmaskigt och trubbigt. Vi letar diagnoser, så att vi på ett vetenskapligt sätt kan bota. Mångas smärta och ensamhet hamnar hos oss ändå och förstås i andra delar av vården med.
Så vi kan inte fixa allt!

Men jag är övertygad om att vi kan höja livskvalitén och kanske lindra tomheten hos många av både mångsökarna och andra genom att erbjuda ett hälsosamt möte i vården, där det egna ansvaret och samtalet om levnadsvanorna finns med. Göra det lite bättre! Nyhälsa helt enkelt.

Kungsholmen i midsommarveckan



130511 Jill bloggar - Levnadsvanor på turné >>

28/11 Preventionsdag

28/11 Preventionsdag

Alkoholen & riskpanoramat

En spännande dag där vi tittar på alkoholen ur många aspekter och sammanfattar det aktuella forskningsläget.